Linn bloggar
Schweiz

Om att vinna, att sluta och att hitta något nytt

Det var ett tag sedan. Det kom helt enkelt några grejer i vägen: slutspel, mästerskapsguld och beslutet att inte spela mer. Och sedan beslutet att ändå fortsätta, men på andra sidan sargen.

Jag är alltså vid spelarvägs ände. Jag trodde ett tag att den dagen aldrig skulle komma, så nu när den väl gjort det är jag ärligt talat lite lättad, lättad över att inte envisas med att spela tills jag är 47 (helt enkelt för att jag också vill utforska andra delar av livet), och lättad över att jag så tydligt känner att det är dags. Hur känner jag då att det är dags? För mig är det nog en kedja av känslor som startar med det faktum att jag är mindre nyfiken på att se hur bra jag kan bli. Ungefär så här tänker jag mig händelseförloppet: När jag är mindre nyfiken på min framtida maxnivå som innebandyspelare, blir jag också mindre ivrig att utvecklas, vilket gör att jag sätter upp färre individuella mål, vilket gör att jag har färre saker som driver och motiverar mig, vilket gör att det känns mindre roligt att lägga ner tid på att spela. Eller som Kim Källström sa i någon intervju: ”Det är fortfarande kul, men mindre ofta”. För kul tycker jag fortfarande att det är. Innebandy är enligt mig den roligaste sporten i världen och jag blir automatiskt sugen att känna på bollen när jag ser en klubba. Jag är däremot inte längre sugen på att packa träningsväskan varje kväll, med målet att bli en bättre innebandyspelare. Det är mitt tecken på att jag är färdig och förmodligen har fått ut det som min hjärna och kropp ville få ut av ett långt spelarliv. Som pricken över i:et fick jag dessutom vinna min sista match.

Rättare sagt vann vi faktiskt dem sista 22 matcherna, om jag räknat rätt. Jag vet i alla fall att sista gången vi förlorade var i oktober någon gång och vi avslutade säsongen med att koras som både cupvinnare och mästerskapsvinnare. Alla som älskar att vinna vet hur skönt det är att lägga ett sådant facit till handlingarna. Det som ändå gör mig snäppet gladare än det faktum att vi vann, är sättet vi vann på. Jag blir helt enkelt väldigt glad över att mixen av goda tankar, hårt slit, beslutsamhet och samarbete kan resultera i att bli bäst. Vi vann inte bara för att vi lyckades vara bättre i några enstaka matcher utan för att vi lyckades kombinera bäst när det gäller med att under lång tid göra väldigt många bra saker. Om nu sport ibland kan upplevas orättvis så var detta, från min högst subjektiva synvinkel, helt rättvist och jag unnar alla i Dietlikon den här framgången.

Innebandymagazinet frågade mig för ett tag sedan vad jag nu ska ägna tiden åt. Jag svarade att jag kanske skulle bli trädgårdsmästare eller pysseltant, eller fritidsproffs i racketsporter (det sistnämnda har efter en förkrossande förlust i den senaste squash-matchen mot David inte fått någon raketstart). Jag lämnade även öppet för möjligheten att utforska rollen på andra sidan om sargen. Nu vet jag att det är så det blir. Närmare bestämt blir jag assisterande tränare för herrlaget WaSa St. Gallen i Schweiz högsta liga och det är många saker med det som känns väldigt spännande: att få se innebandyn från ett annat perspektiv, att få chans att hjälpa andra att utvecklas och även det faktum att vara en del av ett herrlag. Det blir utmanande och förhoppningsvis väldigt roligt. Hur det går kommer att visa sig. Jag har i alla fall hittat nya mål och därmed även ny motivation till att hänga i innebandyhallar även nästa säsong.

Till alla er som dragits med spelar-Linn en halv evighet: Tack för den här tiden! Oavsett om du är en mer eller mindre jobbig motståndare, en i publiken, en av mina många tränare, en av mina forna lagkamrater, en vän, en förälder, ett syskon eller den jag bor med, tack för att ni haft en del i att göra mitt spelarliv till någonting jag kommer att se tillbaka på med värme.

Till er som nu kommer att få dras med en förmodligen övermotiverad, helt oprövad, halvtysktalande tränar-Linn. Tack för att ni ger mig chansen att fortsätta utforska innebandyvärlden.

Glad sommar så ses vi till seriestart!

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar och spelar med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Linn bloggar
Schweiz

Favoritskap – energipiller eller skoskav?

Igår startade säsongens höjdpunkt - slutspelet. Efter att inte ha förlorat en enda match sedan 22 oktober, vunnit serien med sju poäng och dessutom tagit hem cuptiteln efter en övertygande seger mot Piranha Chur i finalen är känslan i laget onekligen god. Vissa skulle säga att vi rider på någon form av framgångsvåg. Jag skulle hellre säga att vi skördar efter hårt arbete.

När serien inleddes i höstas stod vi med ett omformerat lag, nya roller, nya tränare och helt nya förutsättningar jämfört med säsongen innan. Hur starka vi i förhållande till de övriga lagen var visste nog ingen, inte heller vi själva. Vad som däremot stod klart var att vi både var tvungna och beredda att arbeta hårt för framgång – och precis det måste jag säga att vi gjort.

Efter en lång säsong av många, flitiga träningspass, analyser och diskussioner, gamla idéer, nya idéer och reviderade idéer står vi nu med en imponerande grundserie bakom oss. De luckor som fanns efter förlusten av gamla spelare har på ett bra sätt fyllts av andra spelare – både genom att spelare utvecklat sina kvaliteter men också genom att spelare fått chansen att spela en ny roll i laget. Ett av de tydligare exemplen: Hon som blev petad från att spela förra årets final på två femmor vann i år den totala poängligan, är självklar i landslaget och ser fortfarande ut att växa för varje match vi spelar. När vi som serievinnare nu ställs mot serieåttan i kvartsfinalserien är vi utan tvekan stora favoriter. Kanske är vi till och med favoriter att vinna allt. Frågan är: Hur bekvämt tycker vi att det är? Är det ett härligt litet energipiller som spär på en redan bra känsla eller känns det som ett obekvämt skavsår som säger att vi måste lyckas?

Alla som någon gång spelat rollen som favorit vet att det inte alltid är lätt och inte heller helt bekvämt. När något plötsligt inte stämmer eller när motståndarna helt enkelt gör bättre grejer är det lätt att låta negativa känslor som rädsla, besvikelse och kvävande krav ta fokus från hur man faktiskt ska lösa uppgiften man står inför. Det omvända – när du som underdog inte har någonting att förlora – är oftast enklare att hantera och bygga energi kring. Oavsett om vi nu iklär oss titeln som favoriter, medvindsfåglar eller framgångsvågsurfare, är det för mig betryggande att veta att vi har kvaliteterna för att vinna över alla lag i ligan och att det är upp till oss själva att plocka fram dessa när det verkligen gäller. Med vetenskapen om att framgången hittills inte varit någon slump utan resultatet av att vi gjort bra grejer, finns exakt samma möjlighet att skapa oss denna framgång i ett slutspel.

Så, med all respekt för att mycket kan och kommer att hända tror jag stenhårt på att säsongen för vår del kan sluta lika bra som den hittills förflutit – så länge vi inte bokstavligt tror på att den där imaginära framgångsvågen ska göra det åt oss och själva slutar arbeta för det.

Med det sagt: Gott slutspel till att slutspelare där ute!

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar och spelar med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Linn bloggar
Schweiz

Johanna Dahlin – om nio långa månader, taktiktavlor och felfokuserade kräftskivor

Så var det januari och vi går inte bara mot ljusare tider, vi är också inne i den delen av säsongen som innebär "bäst när det gäller"-matcher. Årets första sådan inträffar för oss på lördag när spelar vi cup-semifinal mot Red Ants - nu med Johanna Dahlin bärandes taktiktavla istället för klubba i motståndarbåset. Just det, hon har ju efter sin knäskada i höstas valt att fortsätta som assisterande tränare. Jag passade på att fråga henne lite om det, och lite om annat.

Vi kan alla konstatera att säsongen inte riktigt blev som den var tänkt för Johanna, men vad var det egentligen som hände? Så här beskriver hon det själv:

– Det var egentligen ingen speciell situation. Jag var först fram vid bollen, satte ner högerfoten för bromsa och förberedde mig för att trycka undan motståndaren som i samma veva sprang med full fart in i mitt knä. I det momentet fick jag både hennes och min egen kroppsvikt på höger ben och knäet gav vika. Även om jag aldrig skadat något knä tidigare insåg jag direkt att det var illa. Smärtan var fruktansvärd och det kändes som hela knäet var söndertrasat. Beskedet kom redan dagen efter: Jag hade lyckats med en så kallad Unhappy Triad, vilket innebär att främre korsbandet var av, minisken skadad och på fel plats och det inre ledbandet söndertrasat. Läkarna informerade mig om att det handlade om nio månader rehab och att ju snabbare jag accepterade det desto lättare mentalt skulle det bli. Idag ser jag ljuset i tunneln, jag kan gå relativt normalt och har börjat jobba tillbaka mina muskler. Det är sex månader kvar, men då ska jag enligt läkarna ha ett helt fungerande knä.

I högsta grad en unhappy triad måste man säga! Vad var det då som gjorde att hon valde att fortsatta som assisterande tränare?

Direkt efter skadan var besvikelsen självklart stor, skidsäsongen och innebandysäsongen var över och det mesta kändes nattsvart. Men bara en vecka efter skadan frågade vår sportchef om jag var intresserad av en assisterande-coach-roll och jag behövde faktiskt inte ens fundera. Jag vet att jag sitter inne på mycket kunskap och jag ser mig själv som en ledartyp. Givetvis ville jag fortsätta hjälpa laget så mycket som möjligt även om det nu inte innebar att göra mål eller assist. Jag hade ett snack med vår huvudtränare och vi insåg snabbt att jag skulle bli en länk mellan laget och ledarna. Nu, två månader senare, har jag fått mer förtroende och sköter nästan allt snack med laget under matcherna, är delaktig i taktik och får verkligen min åsikt hörd, vilket gör det otroligt inspirerande. Fördelen är ju att tjejerna i laget verklig tror på det jag säger och känner att de kan relatera till mig.

Jag måste säga att jag ofta har imponerats av Johannas spelförståelse, hennes sätt att hantera bollen och hennes förmåga att alltid spela en avgörande roll på planen – tre anledningar till att hon saknas som spelare, och tre anledningar till att hon förmodligen är perfekt som inspirationskälla i Red Ants-lägret. Och jag tvivlar inte en sekund på att hon genomför sin tränarroll med precis lika mycket tyngd som hon har i sitt spel. Vad tycker hon själv att hon hunnit uträtta så här långt?

Mitt viktigaste uppdrag har varit att få spelarna att tro på det vi gör, förstå spelsystemet och vikten av att alla fem kan sin uppgift på planen. Eftersom jag redan innan jag klev in i ledarrollen visste att alla spelare inte hade koll på spelsystemet, så kunde vi snabbt se en effekt. Så fort alla började förstå spelsystemet började dom också tro på det, för förstår man inte ett spelsystem är det ju väldigt svårt att tro på det. Nu ger jag ständigt inputs om taktik, men är även inne och kollar på smådetaljer här och där.

Så, till frågan som nästan inte går att undvika: Vad tycker hon är de största skillnaderna mellan SSL i Sverige och NLA i Schweiz?

För mig är det ett par saker som gör att det är så pass stor skillnad på NLA och SSL. Det första är tempot, vilket ju hör ihop med spelförståelse och teknik, det som enligt mig är grundpelarna i idrotten. Här är det stor skillnad. Det andra är utbudet av spelare. Det faktum att det inte finns lika många spelare här sänker ju konkurrensen och därmed kvaliteten. En tredje skillnad är grundkunskapen. Saker vi i Sverige lär oss på juniornivå, som vikten av bra passningar och överlämningar, är inte lika självklart här.

Johanna har också upptäckt en annan intressant sak:

Ja, en annan sak som kanske inte har en avgörande faktor för kvaliteten, men som absolut är en stor skillnad är fokuset inför en match, vilket enligt mig kan vara helt felriktat här. Inför vissa, särskilt viktiga matcher pimpas till exempel omklädningsrummet som om det vore en svensk kräftskiva och man hänger upp bilder och flaggor överallt. Någon har alltså ansträngt sig för att göra något extra, men tyvärr handlar det inte alls om att vinna eller fokusera på match. Oavsett om det är cup-semifinal eller en vanlig seriematch handlar det ju i slutändan om innebandy, 60 minuter, en sarg, två mål och en plastboll – och det går ut på att vinna. Det känns tyvärr som att fokuset här ibland hamnar mer på grejerna runtomkring, vilket både kan göra spelare mer nervösa och göra att man i allmänhet tappar fokus på själva matchen. Det ska dock sägas att detta självklart är individuellt och jag kan ha blivit extra upprörd då jag var tvungen att vänta på att komma in i vårt omklädningsrum innan cupfinalen för det inte var färdigpimpat. Jag var lite lätt vansinnig…

Jag måste säga att jag känner igen det där med välpimpade omklädningsrum och stämmer in i att det i slutändan går ut på att spela innebandy och fokusera på matchen. Det kan ju dock finnas runtomkring-saker som triggar laget på ett bra sätt, men när flagguppsättning kommer i vägen för knyta skorna i omklädningsrummet är det ju befogat att ifrågasätta fokuset.

På frågan om vad schweizisk innebandy kan göra för att bli ännu bättre är Johannas svar kort, men koncist:

Framför allt få fler flickor och pojkar till idrotten.

Så sant. Med 30 000-någonting licensierade innebandyspelare i förhållande till Sveriges 120 000-någonting finns det ju förklaringar till att innebandyn i Schweiz generellt håller lägre kvalitet än i Sverige.

Slutligen: Vad tror hon då om matchen mot oss?

Det blir en spännande historia. Dietlikon är på papperet ett bättre lag men alla vet att det inte är någon garanti för vinst. Jag tror att Dietlikon kommer ha mest boll, men jag hoppas att vi kan spela ett utomordentligt bra försvarsspel och vara supereffektiva i våra kontringar. Jag tippar 4-3 till Red Ants.

Med det tackar jag Johanna för både personliga tankar och framtidsspaningar. I det senare fallet får jag dock hoppas att hennes tippningsförmåga inte är lika skarp som hennes bollkontroll. Jag undrar också: Kommer hon att hänga upp någon flagga i omklädningsrummet och vem vinner egentligen kräftskivan i matchen?

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar och spelar med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Linn bloggar
Schweiz

”SSL:s mest överskattade spelare”

Jag lyssnade precis på SSL-Dampoddens senaste avsnitt med gästande Hanna Marklund. Samtalet handlade om teman som självförtroende och självkänsla, om det jag gör definierar vem jag är, hur man kan styra sina rädslor och sin glädje, och hur man tar ansvar för sin prestation genom sina tankar - några jätteintressanta områden som gav mig tillfälle att fundera över mina erfarenheter och vem jag är nu i förhållande till då.

Jag har ärligt talat aldrig varit den där stora talangen, inte i någonting tror jag. Jo, kanske i att mima till Arvingarna, men i övrigt har min startpunkt oftast varit medelmåtta eller rakt av dålig. I innebandy till exempel, där var jag från början en långsam, mesig, tunn lite kropp utan begåvade handleder. ”Där har ni nästa Schweizexport”, tänkte folket. Nej, det gjorde de inte. Däremot har jag alltid haft är en aldrig slocknande glöd att vilja bli bättre, och det har varit viktigt för mig att bevisa att jag är bra. Dessa drivkrafter har helt klart präglat min innebandy och synen på mig själv på olika sätt.

Det faktum att jag oftast jobbat mig upp från en rätt låg rang har fått mig att älska att slå ur underlägen. Så är det säkert för många – när ingen förväntar sig någonting, upplever man en mindre risk att göra någon besviken och har därmed lättare att prestera. Eftersom jag tränat på detta hela mitt liv har jag blivit expert på det, och har än idag lättast att plocka fram en bra prestation när jag får göra det från ett underläge. Då hittar jag liksom en ilska som omvandlas till energi, som i stort sett alltid gör mig lite bättre. Det omvända, alltså när jag upplever att människor förväntar sig mycket av mig och när jag inte är helt säker på att jag kan leva upp till det, är ibland förlamande. Det har jag till exempel upplevt många gånger i landslaget. Då jag aldrig någonsin har känt mig säker inför en landslagsuttagning, har första steget alltid varit att kriga till sig en plats. Här har det varit enkelt att hitta den där känslan av ”jag ska allt visa dom” och bara spela på som vanligt. När jag väl kommit till en landslagsträning har jag, särskilt de gånger jag blivit satt i en uttalad fjärdefemma, också kunnat prestera rätt bra, av precis samma anledning: jag har upplevt att jag inte haft någonting att förlora. Sedan har det svåra kommit – landskampen när jag fått förtroendet att spela. Då har jag ofta upplevt att jag varit tvungen att bevisa att jag är värd min landslagsplats. Jag har velat visa det för laget, för tränarna, för publiken, för alla tyckare och inte minst mig själv. Tyvärr har det också inneburit att jag spelat med tanken ”bara jag inte gör några misstag”, vilket har gjort det väldigt svårt att spela ut. Rädslan att göra misstag blir för mig som en obehaglig förlamning, och gör det svårt att vara en bra innebandyspelare. Den gör det också ungefär lika kul som att tvätta strumpor och det känns lika bra i magen som att äta för mycket bulldeg. Men – den känslan dyker nu upp betydligt mer sällan än då. Vad är det som har förändrats?

Om jag fortsätter att ta landslaget som exempel så beror en del på att jag de senaste åren haft väldigt roligt och känt mig trygg (observera: inte säker) i landslaget. Jag har trivts i gruppen och trivts i det klimat som ledarna byggt upp, vilket har vänt den där känslan av jobbiga förväntningar till en positiv känsla av förtroende, med utrymme för att göra misstag. När jag vet att jag har förtroende inifrån, från de jag spelar med och från tränarna, har jag också lättare att hantera inbillade krav utifrån. En annan väldigt viktig skillnad är att jag blivit mycket bättre på att definiera vad som för mig är en bra prestation – oavsett vad omgivningen tycker. Idag försöker jag döma mig själv mer efter mina ambitioner, istället för det faktiska resultatet. Alltså, det är viktigare att jag gör mitt yttersta för att försöka göra någonting bra, än att jag faktiskt lyckas genomföra det. Det vill säga, om jag försöker slå en fin passning men av någon anledning inte lyckas, behöver det inte automatisk betyda att jag är missnöjd med min prestation. Jag är förmodligen inte sjungande nöjd heller, men jag är nu för tiden medveten om att jag försökte göra någonting bra, och lägger in det i bedömningen av mig själv. Det låter kanske som att jag bara försöker hitta kryphål för när någonting inte går bra, men det får mig verkligen att både må bättre och vara bättre. Jag kommer ifrån den där förlamande känslan av att vara tvungen att undvika misstag, vilket skapar spelglädje, energi och större kreativitet. De gånger jag faller tillbaka i att vara feg, rädd och inte spelar ut, de gångerna ger jag mig nu mera lägst betyg, även om jag – i omgivningens ögon – inte gjort ett enda misstag.

En annan gång när jag tydligt drabbades av ”den stora förlamningen” var faktiskt när jag bytte klubb från Dalen till Pixbo. Alla som såg mig spela den höstsäsongen med Pixbo är nog rörande överens om att jag var väldigt dålig – och jag är den första att hålla med. Jag tror att det under den hösten var många saker som hade satt sig i huvudet på mig. Jag hade under sommaren läst de där rubrikerna om att ”landslagsstjärnan Linn Lundström” skulle flytta till regnkusten, rubriker som jag absolut inte identifierade mig med. Jag upplevde därför att jag hade en massa saker att bevisa och blev återigen lite rädd för att misslyckas. Precis innan seriestarten tog detta ytterligare snurr. Rönnbys dåvarande tränare, Pelle Alvin, utnämnde mig nämligen till ”SSL:s mest överskattade spelare” på upptaktsträffen. När han sa det, var det lite som om han avslöjat min bluff, bluffen om den där landslagsstjärnan som egentligen inte var så bra. Jag försökte självklart slå det ifrån mig och intala mig själv att det bara var en människas ord på en upptaktsträff (vilket det ju också var), men när jag ser tillbaka på det vet jag att det var en faktor som bidrog till att jag spelmässigt hade en hemsk start. Han blev den där rösten på axeln som tog varje tillfälle i akt att påminna mig om att jag hade saker att bevisa. Just borta mot Rönnby, precis innan jul, kom dock en vändning. Kombinationen av att se honom i motståndarbåset och att jag för första gången (någonsin) spelade back, gjorde att jag inte hade någonting att förlora – och gjorde dittills min bästa match på säsongen. Därefter rullade det på. Jag hittade tillbaka till en positiv känsla kring mitt spel och fick på köpet chans i landslaget igen – som back.

En tredje gång när rädslan slog mig, som tyvärr inträffade väldigt nyligen, var förra säsongens finalmatch. Från att ha gjort en bra säsong med en härlig känsla, var jag i finalen ärligt talat inte mitt bästa jag. Jag var egentligen lugn och trygg inför matchen, fram till att jag och vår femma gjorde några misstag i början av matchen. Det fick mig, återigen, att bli lite rädd. Av den anledningen var jag också en sämre version av mig själv ända fram till att vi låg under i slutet av matchen. Då fanns det, ja precis, ingenting att förlora och plötsligt började jag spela med betydligt större mod, mindre marginaler och gjorde sådant jag borde ha gjort hela matchen. Nu räckte det ändå inte till vinst. Kanske hade det inte gjort det även om jag tidigare kunnat styra mina tankar, men det hade garanterat gett mig en bättre smak i munnen kring min egen prestation. Nu smakar den nämligen rätt surt.

Jag skulle kunna rabbla ytterligare några exempel på situationer när tankar påverkat min förmåga att prestera, men ska, för att inte döda er läslusta helt, inte göra det. Jag nöjer mig med att konstatera att:

  • viljan att bli bättre är min absolut största talang.
  • drivkraften att bevisa att jag är bra är kraftfull men för mig bara effektiv om jag formulerat vad jag anser är ”bra” och försöker prestera för min egen skull, inte för andras.
  • när jag bestämt mig för vad ”bra” innebär, spelar det mindre roll om jag slår nerifrån, uppifrån eller från sidan. Det viktiga är ju att jag förhåller mig till mig själv och min prestation på ett sätt som utvecklar mig.
  • ju mer medveten jag blir om mina tankemönster och tankemonster, ju bättre blir jag på att styra dom.
  • det var ett intressant podd-avsnitt och jag tycker att vi borde prata om sånt här oftare.

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar och spelar med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel

Linn bloggar
Schweiz

Cupen närmar sig klimax

Den omtalade cupen, den som spelas parallellt med ligan här i Schweiz, börjar nu bli väldigt spännande. För oss i Dietlikon-lägret var det spännande redan i söndags då var lottade att spela mot serieledarna Bern Burgdorf i cupkvartsfinalen.

Och det gick ju väldigt bra. Man får säga att vi lyckades plocka fram effektiviteten på helt rätt dag och vann med 9-2. Starkt, även om matchen egentligen var betydligt jämnare så. Efter ny lottning står det nu klart att vi i semifinalen möter förra årets cupfinalmotståndare, Red Ants. Det blir ett kul Zürich-derby. Red Ants har hittills inte övertygat och ligger för tillfället näst sist i serien. De har dock haft en del spelare borta på grund av skada, däribland Johanna Dahlin. Nu är de i alla fall framme vid semifinal i cupen och vann sin kvartsfinal borta mot seriefyran Scorpions med 2-1, där Malmö-föredettingen Ellinor Bengtsson syntes i protokollet med ett mål. Jag är övertygad om att en cupsemifinal kommer att snäppa upp deras lag ytterligare. Kanske har även numera ass. coach Johanna Dahlin några smarta Red Ants-ess i rockärmen som vi inte sett förut. Hur som helst, om vi återigen vill spela den klassiska finalmatchen i Bern kommer det att krävas en väldigt bra prestation av oss. Vill du se hur det såg ut mot Red Ants förra året? Det var en både målglad och spännande final.

Hur går det då för övriga svenskar i cupen? Jo, lag Julkunen (Grasshoppers) och lag Sundstedt/Holtz (Rychenberg) är båda vidare till semifinalerna. De ställs dock inte mot varandra. Grasshoppers möter serietvåan Alligator Malans och Rychenberg spelar mot seriefemman Chur. Övriga svenskar, som till exempel bröderna Samuelsson (Tigers), Oskar Henriksson (Uster) och Jens Frejd (Köniz), är alltså ute ur cupen och får helt enkelt lägga resten av säsongens fokus på ligan. Vissa har ju även anledning att fokusera på VM.

Det faktum att jag för tillfället är singel här hemma och kan se de svenska innebandyherrarna köra vattengympa i Visby tyder på att herr-VM närmar sig. Medan herrligan pausar och landslagen förbereder sig, river vi på damsidan av ytterligare två helger med matcher innan vi också får ledigt. Då styr även jag mot Riga – som schweizsupporter. Ja, människor ligger mig närmare om hjärtat än landsgränser. Tro det eller ej.

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar och spelar med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Nästa artikel