Linn bloggar
Schweiz

Om att vinna, att sluta och att hitta något nytt

Det var ett tag sedan. Det kom helt enkelt några grejer i vägen: slutspel, mästerskapsguld och beslutet att inte spela mer. Och sedan beslutet att ändå fortsätta, men på andra sidan sargen.

Jag är alltså vid spelarvägs ände. Jag trodde ett tag att den dagen aldrig skulle komma, så nu när den väl gjort det är jag ärligt talat lite lättad, lättad över att inte envisas med att spela tills jag är 47 (helt enkelt för att jag också vill utforska andra delar av livet), och lättad över att jag så tydligt känner att det är dags. Hur känner jag då att det är dags? För mig är det nog en kedja av känslor som startar med det faktum att jag är mindre nyfiken på att se hur bra jag kan bli. Ungefär så här tänker jag mig händelseförloppet: När jag är mindre nyfiken på min framtida maxnivå som innebandyspelare, blir jag också mindre ivrig att utvecklas, vilket gör att jag sätter upp färre individuella mål, vilket gör att jag har färre saker som driver och motiverar mig, vilket gör att det känns mindre roligt att lägga ner tid på att spela. Eller som Kim Källström sa i någon intervju: ”Det är fortfarande kul, men mindre ofta”. För kul tycker jag fortfarande att det är. Innebandy är enligt mig den roligaste sporten i världen och jag blir automatiskt sugen att känna på bollen när jag ser en klubba. Jag är däremot inte längre sugen på att packa träningsväskan varje kväll, med målet att bli en bättre innebandyspelare. Det är mitt tecken på att jag är färdig och förmodligen har fått ut det som min hjärna och kropp ville få ut av ett långt spelarliv. Som pricken över i:et fick jag dessutom vinna min sista match.

Rättare sagt vann vi faktiskt dem sista 22 matcherna, om jag räknat rätt. Jag vet i alla fall att sista gången vi förlorade var i oktober någon gång och vi avslutade säsongen med att koras som både cupvinnare och mästerskapsvinnare. Alla som älskar att vinna vet hur skönt det är att lägga ett sådant facit till handlingarna. Det som ändå gör mig snäppet gladare än det faktum att vi vann, är sättet vi vann på. Jag blir helt enkelt väldigt glad över att mixen av goda tankar, hårt slit, beslutsamhet och samarbete kan resultera i att bli bäst. Vi vann inte bara för att vi lyckades vara bättre i några enstaka matcher utan för att vi lyckades kombinera bäst när det gäller med att under lång tid göra väldigt många bra saker. Om nu sport ibland kan upplevas orättvis så var detta, från min högst subjektiva synvinkel, helt rättvist och jag unnar alla i Dietlikon den här framgången.

Innebandymagazinet frågade mig för ett tag sedan vad jag nu ska ägna tiden åt. Jag svarade att jag kanske skulle bli trädgårdsmästare eller pysseltant, eller fritidsproffs i racketsporter (det sistnämnda har efter en förkrossande förlust i den senaste squash-matchen mot David inte fått någon raketstart). Jag lämnade även öppet för möjligheten att utforska rollen på andra sidan om sargen. Nu vet jag att det är så det blir. Närmare bestämt blir jag assisterande tränare för herrlaget WaSa St. Gallen i Schweiz högsta liga och det är många saker med det som känns väldigt spännande: att få se innebandyn från ett annat perspektiv, att få chans att hjälpa andra att utvecklas och även det faktum att vara en del av ett herrlag. Det blir utmanande och förhoppningsvis väldigt roligt. Hur det går kommer att visa sig. Jag har i alla fall hittat nya mål och därmed även ny motivation till att hänga i innebandyhallar även nästa säsong.

Till alla er som dragits med spelar-Linn en halv evighet: Tack för den här tiden! Oavsett om du är en mer eller mindre jobbig motståndare, en i publiken, en av mina många tränare, en av mina forna lagkamrater, en vän, en förälder, ett syskon eller den jag bor med, tack för att ni haft en del i att göra mitt spelarliv till någonting jag kommer att se tillbaka på med värme.

Till er som nu kommer att få dras med en förmodligen övermotiverad, helt oprövad, halvtysktalande tränar-Linn. Tack för att ni ger mig chansen att fortsätta utforska innebandyvärlden.

Glad sommar så ses vi till seriestart!

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar (gärna även på dom) och spelade fram till förra säsongen med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Testar nu rollen som tränare, i samma liga men på herrsidan, för laget WaSa St. Gallen. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar