Linn bloggar
Schweiz

”SSL:s mest överskattade spelare”

Jag lyssnade precis på SSL-Dampoddens senaste avsnitt med gästande Hanna Marklund. Samtalet handlade om teman som självförtroende och självkänsla, om det jag gör definierar vem jag är, hur man kan styra sina rädslor och sin glädje, och hur man tar ansvar för sin prestation genom sina tankar - några jätteintressanta områden som gav mig tillfälle att fundera över mina erfarenheter och vem jag är nu i förhållande till då.

Jag har ärligt talat aldrig varit den där stora talangen, inte i någonting tror jag. Jo, kanske i att mima till Arvingarna, men i övrigt har min startpunkt oftast varit medelmåtta eller rakt av dålig. I innebandy till exempel, där var jag från början en långsam, mesig, tunn lite kropp utan begåvade handleder. ”Där har ni nästa Schweizexport”, tänkte folket. Nej, det gjorde de inte. Däremot har jag alltid haft är en aldrig slocknande glöd att vilja bli bättre, och det har varit viktigt för mig att bevisa att jag är bra. Dessa drivkrafter har helt klart präglat min innebandy och synen på mig själv på olika sätt.

Det faktum att jag oftast jobbat mig upp från en rätt låg rang har fått mig att älska att slå ur underlägen. Så är det säkert för många – när ingen förväntar sig någonting, upplever man en mindre risk att göra någon besviken och har därmed lättare att prestera. Eftersom jag tränat på detta hela mitt liv har jag blivit expert på det, och har än idag lättast att plocka fram en bra prestation när jag får göra det från ett underläge. Då hittar jag liksom en ilska som omvandlas till energi, som i stort sett alltid gör mig lite bättre. Det omvända, alltså när jag upplever att människor förväntar sig mycket av mig och när jag inte är helt säker på att jag kan leva upp till det, är ibland förlamande. Det har jag till exempel upplevt många gånger i landslaget. Då jag aldrig någonsin har känt mig säker inför en landslagsuttagning, har första steget alltid varit att kriga till sig en plats. Här har det varit enkelt att hitta den där känslan av ”jag ska allt visa dom” och bara spela på som vanligt. När jag väl kommit till en landslagsträning har jag, särskilt de gånger jag blivit satt i en uttalad fjärdefemma, också kunnat prestera rätt bra, av precis samma anledning: jag har upplevt att jag inte haft någonting att förlora. Sedan har det svåra kommit – landskampen när jag fått förtroendet att spela. Då har jag ofta upplevt att jag varit tvungen att bevisa att jag är värd min landslagsplats. Jag har velat visa det för laget, för tränarna, för publiken, för alla tyckare och inte minst mig själv. Tyvärr har det också inneburit att jag spelat med tanken ”bara jag inte gör några misstag”, vilket har gjort det väldigt svårt att spela ut. Rädslan att göra misstag blir för mig som en obehaglig förlamning, och gör det svårt att vara en bra innebandyspelare. Den gör det också ungefär lika kul som att tvätta strumpor och det känns lika bra i magen som att äta för mycket bulldeg. Men – den känslan dyker nu upp betydligt mer sällan än då. Vad är det som har förändrats?

Om jag fortsätter att ta landslaget som exempel så beror en del på att jag de senaste åren haft väldigt roligt och känt mig trygg (observera: inte säker) i landslaget. Jag har trivts i gruppen och trivts i det klimat som ledarna byggt upp, vilket har vänt den där känslan av jobbiga förväntningar till en positiv känsla av förtroende, med utrymme för att göra misstag. När jag vet att jag har förtroende inifrån, från de jag spelar med och från tränarna, har jag också lättare att hantera inbillade krav utifrån. En annan väldigt viktig skillnad är att jag blivit mycket bättre på att definiera vad som för mig är en bra prestation – oavsett vad omgivningen tycker. Idag försöker jag döma mig själv mer efter mina ambitioner, istället för det faktiska resultatet. Alltså, det är viktigare att jag gör mitt yttersta för att försöka göra någonting bra, än att jag faktiskt lyckas genomföra det. Det vill säga, om jag försöker slå en fin passning men av någon anledning inte lyckas, behöver det inte automatisk betyda att jag är missnöjd med min prestation. Jag är förmodligen inte sjungande nöjd heller, men jag är nu för tiden medveten om att jag försökte göra någonting bra, och lägger in det i bedömningen av mig själv. Det låter kanske som att jag bara försöker hitta kryphål för när någonting inte går bra, men det får mig verkligen att både må bättre och vara bättre. Jag kommer ifrån den där förlamande känslan av att vara tvungen att undvika misstag, vilket skapar spelglädje, energi och större kreativitet. De gånger jag faller tillbaka i att vara feg, rädd och inte spelar ut, de gångerna ger jag mig nu mera lägst betyg, även om jag – i omgivningens ögon – inte gjort ett enda misstag.

En annan gång när jag tydligt drabbades av ”den stora förlamningen” var faktiskt när jag bytte klubb från Dalen till Pixbo. Alla som såg mig spela den höstsäsongen med Pixbo är nog rörande överens om att jag var väldigt dålig – och jag är den första att hålla med. Jag tror att det under den hösten var många saker som hade satt sig i huvudet på mig. Jag hade under sommaren läst de där rubrikerna om att ”landslagsstjärnan Linn Lundström” skulle flytta till regnkusten, rubriker som jag absolut inte identifierade mig med. Jag upplevde därför att jag hade en massa saker att bevisa och blev återigen lite rädd för att misslyckas. Precis innan seriestarten tog detta ytterligare snurr. Rönnbys dåvarande tränare, Pelle Alvin, utnämnde mig nämligen till ”SSL:s mest överskattade spelare” på upptaktsträffen. När han sa det, var det lite som om han avslöjat min bluff, bluffen om den där landslagsstjärnan som egentligen inte var så bra. Jag försökte självklart slå det ifrån mig och intala mig själv att det bara var en människas ord på en upptaktsträff (vilket det ju också var), men när jag ser tillbaka på det vet jag att det var en faktor som bidrog till att jag spelmässigt hade en hemsk start. Han blev den där rösten på axeln som tog varje tillfälle i akt att påminna mig om att jag hade saker att bevisa. Just borta mot Rönnby, precis innan jul, kom dock en vändning. Kombinationen av att se honom i motståndarbåset och att jag för första gången (någonsin) spelade back, gjorde att jag inte hade någonting att förlora – och gjorde dittills min bästa match på säsongen. Därefter rullade det på. Jag hittade tillbaka till en positiv känsla kring mitt spel och fick på köpet chans i landslaget igen – som back.

En tredje gång när rädslan slog mig, som tyvärr inträffade väldigt nyligen, var förra säsongens finalmatch. Från att ha gjort en bra säsong med en härlig känsla, var jag i finalen ärligt talat inte mitt bästa jag. Jag var egentligen lugn och trygg inför matchen, fram till att jag och vår femma gjorde några misstag i början av matchen. Det fick mig, återigen, att bli lite rädd. Av den anledningen var jag också en sämre version av mig själv ända fram till att vi låg under i slutet av matchen. Då fanns det, ja precis, ingenting att förlora och plötsligt började jag spela med betydligt större mod, mindre marginaler och gjorde sådant jag borde ha gjort hela matchen. Nu räckte det ändå inte till vinst. Kanske hade det inte gjort det även om jag tidigare kunnat styra mina tankar, men det hade garanterat gett mig en bättre smak i munnen kring min egen prestation. Nu smakar den nämligen rätt surt.

Jag skulle kunna rabbla ytterligare några exempel på situationer när tankar påverkat min förmåga att prestera, men ska, för att inte döda er läslusta helt, inte göra det. Jag nöjer mig med att konstatera att:

  • viljan att bli bättre är min absolut största talang.
  • drivkraften att bevisa att jag är bra är kraftfull men för mig bara effektiv om jag formulerat vad jag anser är ”bra” och försöker prestera för min egen skull, inte för andras.
  • när jag bestämt mig för vad ”bra” innebär, spelar det mindre roll om jag slår nerifrån, uppifrån eller från sidan. Det viktiga är ju att jag förhåller mig till mig själv och min prestation på ett sätt som utvecklar mig.
  • ju mer medveten jag blir om mina tankemönster och tankemonster, ju bättre blir jag på att styra dom.
  • det var ett intressant podd-avsnitt och jag tycker att vi borde prata om sånt här oftare.

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar (gärna även på dom) och spelade fram till förra säsongen med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Testar nu rollen som tränare, i samma liga men på herrsidan, för laget WaSa St. Gallen. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar