Linn bloggar
Schweiz

Behöver vi vara oroade för svensk innebandy?

”Aldrig tidigare har jag åkt från en internationell turnering med så stor oro för svensk innebandy”, skriver Radiosportens expert Peter Ahnberg. Jag tänker: Jasså? Hur då? I jämförelse med vad?

För det första måste jag bara påminna alla om att det svenska damlandslaget var i nästan exakt samma situation under förra VM-finalen: en match där Finland, enligt mig, fick ut mer av sitt lag än vad vi fick, vilket precis som för herrana slutade med straffläggning. Den gången vann vi och ingenstans pratades det efteråt om någon form av oro för svensk innebandy. Eller har jag missat det? Det jag läste handlade snarare om svensk innebandys dominans och styrkan i att lyckas vinna mot ett annat bra landslag. Den här VM:et förlorade Sverige, och plötsligt börjar vi vara oroade för svensk innebandy (?).

Om vi tror RF:s statistik var innebandyn förra året landets tredje mest utövade sport bland barn och ungdomar (7-25 år), sett till antal aktivitetstillfällen. Året innan, alltså 2014, gjorde SVT själva en granskning som visade på att de flesta idrotter i Sverige hade tappat i deltagartillfällen – alla utom innebandy och gymnastik, vilka var de enda idrotterna som ökade. Om dessa siffror inte har rasat drastiskt sedan dess måste jag säga att detta är allt annat än en oroande utveckling för mig, för innebandyns del alltså. För idrottsrörelsen i stort tycker jag att det är ledsamt att ungdomar generellt rör sig mindre och mer sällan deltar i organiserad idrott, men just innebandyn verkar ju faktiskt vara en av få idrotter som står sig stark. Som jag förstår Ahnberg hävdar han att det nu skulle kunna bli svårare att locka barn, ungdomar och talanger att vilja spela innebandy utan framgångsrika landslag. Då frågar jag mig: Är det inte lite tufft att döma ut landslagEN som icke-framgångsrika efter att Sverige faktiskt vunnit åtta av elva möjliga guld på herrsidan och sju av tio på damsidan? Jag är den första som tycker att man ska vara självkritisk när man inte når sina mål och inte presterar som förväntat, men jag har svårt att se hur till exempel en större internationell konkurrens ska ge svensk innebandy lägre ambitioner och/eller färre deltagare – särskilt när siffrorna för tillfället säger någonting annat. För mig är Sveriges förlust mest ett bevis på att det inte räcker med en okej prestation för att de svenska landslagen ska behålla sin position som världsetta, och det måste väl ändå vara någonting bra – att vi vet att vi måste leverera vårt bästa varje gång för att fortsätta vara etta? Är inte det rätt sunt? Det gör i alla fall mig som spelare mer inspirerad än oroad. Ahnberg hävdar också att sponsorer och media kommer att vända förlorarna ryggen. Det stämmer säkert, till viss del. Det är nog roligare att i slutändan hålla den som vinner i handen än den som förlorar. Men, då måste man också fråga sig: Vem är egentligen förlorare och vem är vinnare, i det långa loppet? Är svensk innebandy förlorare på grund av att landslaget i denna turnering bevisligen inte fick ut max av sina spelare? Eller är kanske svensk innebandy en vinnare som fortsätter att locka fler att spela? Jag vill tro att även sponsorer ser det senare som en vinst, att vi i år har 126 443 licensierade spelare, exakt 3424 fler licensierade spelare än året innan och att ökningen ses både bland tjejer och killar.

Jag är givetvis väldigt partisk i målet, men det är så himla mycket med innebandyn i Sverige som jag tycker är fint. Att svensk innebandy väljer att marknadsföra sig som ”folksporten för alla” är en sådan sak. I innebandyförbundets värdgrund står till exempel att innebandy ska vara en sport som alla ska kunna välja att delta i, att sporten vill vara inkluderande oavsett plats och nivå, att det ska vara enkelt att börja spela eller engagera sig och inte minst – att det ska vara roligt i form av att alla har möjlighet att vara en del av en grupp och utvecklas tillsammans och individuellt. I en tid där det inte är självklart att alla människor ges lika stor plats i samhället, blir jag stolt över att tillhöra svensk innebandy som folkrörelse – en rörelse som bevisligen försöker undvika att kategorisera några ”vi” och ”dom”,  en rörelse där ingen grupp går före någon annan och där tyngden läggs på allas rätt till lika möjligheter oavsett plats eller nivå. Visst, vi misslyckas säkert ibland, men jag tycker mig se många goda exempel på att vi också försöker leva som vi lär. Föreningar runt om i landet engagerar sig i integrationsprojekt och många försöker skapa en plats för alla att spela innebandy – oavsett etnicitet, kön, sexuell läggning, ålder eller funktionsförmåga. Det tas också fram utvecklingsmodeller för att så många som möjligt ska kunna spela på just sin nivå och det ordnas nätverk så att människor i olika konstellationer kan träffas och utbyta erfarenheter, till exempel kvinnor som vill ha en ledade position inom innebandyn. Även det faktum att förbundet satsar lika mycket pengar på sina dam- och herrlandslag är ett gott exempel. Hur många andra förbund kan säga det? I min värld ger det svensk innebandy en större möjlighet att ha just det som Ahnberg efterfrågar – framgångsrika landslag, med fokus på pluralböjningen. Jag tycker att det framför allt är dessa värderingar gör svensk innebandy till en vinnare och jag hoppas att vi fortsätter att leda innebandyvärlden så – med både inspirerande spel och vettiga värderingar som ger alla människor chansen på lika villkor. Jag blir till exempel väldigt glad över att vi från svenskt håll reagerar när tjejer används som passiva smycken bredvid välklädda, aktiva män på officiella prisceremonier under ett världsmästerskap.

Att andra ligor blir bättre och att svenska spelare väljer att flytta mellan ligorna, tycker jag inte heller är något hot mot svensk innebandy. Jag har personligen blivit en bättre innebandyspelare av att spela i en liga där jag fått nya intryck, utvecklat andra sätt att spela och fått ett annat ansvar. Så måste det naturligtvis inte bli för alla, men det känns dumt att börja vara oroad för svensk innebandy för att några av oss valt bort SSL. Om vi vänder på det är det ju många av till exempel Schweiz och Tjeckiens bästa spelare som väljer att spela i SSL, av förståeliga skäl. I min värld är SSL fortfarande världens bästa liga, men det behöver ju inte betyda att det är den bästa ligan för alla på ett personligt plan. Och vore det inte coolt om vi i framtiden hade ännu fler riktigt bra ligor? Jag ser det i alla fall som en möjlighet att utveckla både mig själv och min omgivning där jag nu spelar. Jag har ju faktiskt chansen att representera och visa upp svensk innebandy varje dag.

Jag får dock lov att hålla med herr Ahnberg om att svensk innebandy har uppenbara problem med publiksnitt och ekonomi, i alla fall om vi ser till landets elitlag och ja, det behövs säkert en tydligare strategi för att göra elitverksamheten ännu mer attraktiv för publik och sponsorer. Men att säga att svensk innebandy nu riskerar att bli ännu mer marginaliserad och svag nationellt och internationellt har jag svårt att se. Hade vi sagt samma sak om Sverige hade satt en straff mer än Finland och vunnit?

Jag tror så här: Om innebandy-Sverige fortsätter att ha hjärtat på rätt ställe och jobba från grunden med att få så många som möjligt, så länge som möjligt att tycka att innebandy är roligt och utvecklande, då har jag svårt att se att vi ska misslyckas. Kort och gott: Nej, jag är inte särskilt oroad – och jag hoppas att svensk innebandy är kaxig nog att fortsätta leda innebandyutvecklingen och samtidigt ödmjuk nog att kritiskt granska de saker vi kan göra bättre.

Jo, allt vad Ahnberg tycker kan ni läsa här.

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar (gärna även på dom) och spelade fram till förra säsongen med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Testar nu rollen som tränare, i samma liga men på herrsidan, för laget WaSa St. Gallen. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar