Linn bloggar
Schweiz

Johanna Dahlin – om nio långa månader, taktiktavlor och felfokuserade kräftskivor

Så var det januari och vi går inte bara mot ljusare tider, vi är också inne i den delen av säsongen som innebär "bäst när det gäller"-matcher. Årets första sådan inträffar för oss på lördag när spelar vi cup-semifinal mot Red Ants - nu med Johanna Dahlin bärandes taktiktavla istället för klubba i motståndarbåset. Just det, hon har ju efter sin knäskada i höstas valt att fortsätta som assisterande tränare. Jag passade på att fråga henne lite om det, och lite om annat.

Vi kan alla konstatera att säsongen inte riktigt blev som den var tänkt för Johanna, men vad var det egentligen som hände? Så här beskriver hon det själv:

– Det var egentligen ingen speciell situation. Jag var först fram vid bollen, satte ner högerfoten för bromsa och förberedde mig för att trycka undan motståndaren som i samma veva sprang med full fart in i mitt knä. I det momentet fick jag både hennes och min egen kroppsvikt på höger ben och knäet gav vika. Även om jag aldrig skadat något knä tidigare insåg jag direkt att det var illa. Smärtan var fruktansvärd och det kändes som hela knäet var söndertrasat. Beskedet kom redan dagen efter: Jag hade lyckats med en så kallad Unhappy Triad, vilket innebär att främre korsbandet var av, minisken skadad och på fel plats och det inre ledbandet söndertrasat. Läkarna informerade mig om att det handlade om nio månader rehab och att ju snabbare jag accepterade det desto lättare mentalt skulle det bli. Idag ser jag ljuset i tunneln, jag kan gå relativt normalt och har börjat jobba tillbaka mina muskler. Det är sex månader kvar, men då ska jag enligt läkarna ha ett helt fungerande knä.

I högsta grad en unhappy triad måste man säga! Vad var det då som gjorde att hon valde att fortsatta som assisterande tränare?

Direkt efter skadan var besvikelsen självklart stor, skidsäsongen och innebandysäsongen var över och det mesta kändes nattsvart. Men bara en vecka efter skadan frågade vår sportchef om jag var intresserad av en assisterande-coach-roll och jag behövde faktiskt inte ens fundera. Jag vet att jag sitter inne på mycket kunskap och jag ser mig själv som en ledartyp. Givetvis ville jag fortsätta hjälpa laget så mycket som möjligt även om det nu inte innebar att göra mål eller assist. Jag hade ett snack med vår huvudtränare och vi insåg snabbt att jag skulle bli en länk mellan laget och ledarna. Nu, två månader senare, har jag fått mer förtroende och sköter nästan allt snack med laget under matcherna, är delaktig i taktik och får verkligen min åsikt hörd, vilket gör det otroligt inspirerande. Fördelen är ju att tjejerna i laget verklig tror på det jag säger och känner att de kan relatera till mig.

Jag måste säga att jag ofta har imponerats av Johannas spelförståelse, hennes sätt att hantera bollen och hennes förmåga att alltid spela en avgörande roll på planen – tre anledningar till att hon saknas som spelare, och tre anledningar till att hon förmodligen är perfekt som inspirationskälla i Red Ants-lägret. Och jag tvivlar inte en sekund på att hon genomför sin tränarroll med precis lika mycket tyngd som hon har i sitt spel. Vad tycker hon själv att hon hunnit uträtta så här långt?

Mitt viktigaste uppdrag har varit att få spelarna att tro på det vi gör, förstå spelsystemet och vikten av att alla fem kan sin uppgift på planen. Eftersom jag redan innan jag klev in i ledarrollen visste att alla spelare inte hade koll på spelsystemet, så kunde vi snabbt se en effekt. Så fort alla började förstå spelsystemet började dom också tro på det, för förstår man inte ett spelsystem är det ju väldigt svårt att tro på det. Nu ger jag ständigt inputs om taktik, men är även inne och kollar på smådetaljer här och där.

Så, till frågan som nästan inte går att undvika: Vad tycker hon är de största skillnaderna mellan SSL i Sverige och NLA i Schweiz?

För mig är det ett par saker som gör att det är så pass stor skillnad på NLA och SSL. Det första är tempot, vilket ju hör ihop med spelförståelse och teknik, det som enligt mig är grundpelarna i idrotten. Här är det stor skillnad. Det andra är utbudet av spelare. Det faktum att det inte finns lika många spelare här sänker ju konkurrensen och därmed kvaliteten. En tredje skillnad är grundkunskapen. Saker vi i Sverige lär oss på juniornivå, som vikten av bra passningar och överlämningar, är inte lika självklart här.

Johanna har också upptäckt en annan intressant sak:

Ja, en annan sak som kanske inte har en avgörande faktor för kvaliteten, men som absolut är en stor skillnad är fokuset inför en match, vilket enligt mig kan vara helt felriktat här. Inför vissa, särskilt viktiga matcher pimpas till exempel omklädningsrummet som om det vore en svensk kräftskiva och man hänger upp bilder och flaggor överallt. Någon har alltså ansträngt sig för att göra något extra, men tyvärr handlar det inte alls om att vinna eller fokusera på match. Oavsett om det är cup-semifinal eller en vanlig seriematch handlar det ju i slutändan om innebandy, 60 minuter, en sarg, två mål och en plastboll – och det går ut på att vinna. Det känns tyvärr som att fokuset här ibland hamnar mer på grejerna runtomkring, vilket både kan göra spelare mer nervösa och göra att man i allmänhet tappar fokus på själva matchen. Det ska dock sägas att detta självklart är individuellt och jag kan ha blivit extra upprörd då jag var tvungen att vänta på att komma in i vårt omklädningsrum innan cupfinalen för det inte var färdigpimpat. Jag var lite lätt vansinnig…

Jag måste säga att jag känner igen det där med välpimpade omklädningsrum och stämmer in i att det i slutändan går ut på att spela innebandy och fokusera på matchen. Det kan ju dock finnas runtomkring-saker som triggar laget på ett bra sätt, men när flagguppsättning kommer i vägen för knyta skorna i omklädningsrummet är det ju befogat att ifrågasätta fokuset.

På frågan om vad schweizisk innebandy kan göra för att bli ännu bättre är Johannas svar kort, men koncist:

Framför allt få fler flickor och pojkar till idrotten.

Så sant. Med 30 000-någonting licensierade innebandyspelare i förhållande till Sveriges 120 000-någonting finns det ju förklaringar till att innebandyn i Schweiz generellt håller lägre kvalitet än i Sverige.

Slutligen: Vad tror hon då om matchen mot oss?

Det blir en spännande historia. Dietlikon är på papperet ett bättre lag men alla vet att det inte är någon garanti för vinst. Jag tror att Dietlikon kommer ha mest boll, men jag hoppas att vi kan spela ett utomordentligt bra försvarsspel och vara supereffektiva i våra kontringar. Jag tippar 4-3 till Red Ants.

Med det tackar jag Johanna för både personliga tankar och framtidsspaningar. I det senare fallet får jag dock hoppas att hennes tippningsförmåga inte är lika skarp som hennes bollkontroll. Jag undrar också: Kommer hon att hänga upp någon flagga i omklädningsrummet och vem vinner egentligen kräftskivan i matchen?

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar (gärna även på dom) och spelade fram till förra säsongen med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Testar nu rollen som tränare, i samma liga men på herrsidan, för laget WaSa St. Gallen. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar