Linn bloggar
Schweiz

Skapandet av den kreativa spelaren

Visst är det coolt när en spelare hittar en lösning som ingen annan ser? Kreativt, skulle vi nog säga. Men vad innebär det egentligen? Och hur blir man kreativ?

Jag funderar rätt ofta på det där med kreativitet, vad som gör en spelare kreativ och inte. Om man väljer att se innebandyn som en teknisk och taktisk konst, där nya och bättre lösningar än motståndarens är det avgörande, blir kreativitet en väldigt central ingrediens. Dessutom gör den ju sporten underhållande. Men hur blir man då kreativ? Och vad betyder det att vara kreativ?

Om vi ska tro Nationalencyklopedin definieras kreativitet som ”förmåga till nyskapande” och ”frigörelse från etablerade perspektiv”. Det handlar alltså om att kunna se någonting nytt och bryta sig lös från det som många redan gör. Jag tänker att det i grunden innebär att ha tillräckligt med fantasi för att kunna förställa sig en ny lösning på en situation och sedan tillräckligt med mod för att våga genomföra den. Hur kommer man då dit som innebandyspelare? Föds vi med en viss portion av kreativitet eller kan vi träna upp det?

Jag är helt övertygad om att jag som spelare till väldigt stor del kan träna upp min förmåga till kreativitet, delvis beroende på min omgivning och de direktiv och uppmaningar som jag möts av och dels beroende på mitt självförtroende och min tekniska och taktiska förmåga. Här kommer några faktorer som jag tror är viktiga för att utveckla sin kreativitet.

Det absolut viktigaste tror jag är möjligheten att få testa sina idéer: att det är okej att testa nya saker och spela på gränsen till sin förmåga. För får du inte fria tyglar att testa och experimentera är det också svårt att skapa någonting nytt. Det är ju ungefär som att säga till en konstnär: ”Måla någonting spektakulärt, men du får bara måla hundar.” Kanske hade en målning med katter, eller varför inte en kombination av en katt och elefant, varit just det som blivit den där unika, världsberömda målningen. Jag hörde nyss Sofie Andersson säga i IKSU:s ”Vägen till Globen” att om hon fick ändra någonting i sin karriär så skulle hon ha önskat att hon inte brytt sig så mycket om att göra fel, och jag tycker att det var så himla på pricken. Jag tänker att de direktiv du får och den miljö du befinner dig i till stor del kommer att påverka ditt mod och självförtroende att testa nya saker. Spelar du i en miljö där känslan av att man inte får göra fel dominerar, kommer det mest troligt också att påverka din vilja och förmåga att testa nya saker, vilket sätter avtryck i hur stor kreativitet du utvecklar. Med andra ord: Denna miljö kommer på olika sätt att begränsa dig och hålla dig inom en viss box. Det behöver inte automatiskt innebära att du inte hittar en bra lösning, men det innebär nog garanterat att du går miste om att testa ett par lösningar som kanske hade fungerat ännu bättre. Av den anledningen är jag också skeptisk till att flytta upp unga spelare för tidigt i väldigt resultatorienterade miljöer, så länge inte denna miljö också är väldigt accepterande och tillåtande. För vad händer allt som oftast när en ung spelare flyttas upp till ett lag som spelar på en högre nivå? Jo, spelaren vill ta en plats i truppen och bidra till framgång för laget, vilket oftast är lika med att vinna matcher. Är du då rädd för att göra ett misstag, som kanske leder till att laget inte vinner eller att du inte får spela vidare, kan det sluta med att du istället för att fortsätta testa nya saker börjar spela enklare och med mindre risk. I min värld är det inte det bästa sättet att utvecklas. Låt därför hellre unga spelare få tid att bli så bra att de dominerar på sin nivå, så att de bygger upp ett tillräckligt stort mod och en tillräckligt stor verktygslåda för att även på en högre nivå kunna fortsätta experimentera och utvecklas. Här har självklart också tränare och även engagerade idrottsföräldrar och medspelare en viktig roll. För att nå den högsta nivån av kreativitet tänker jag att man i så stor utsträckning som möjligt ska uppmana spelare till att testa olika lösningar och inte för tidigt begränsa spelaren genom att sätta upp för snäva ramar och prata om förbud. Rent kommunikativt känns ”Nej” och ”Inte” som riktiga kreativitetsdödare i jämförelse med ”Testa” och ”Bra försökt”. En tränares roll tänker jag framför allt är att inspirera till lösningar och ge spelaren verktyg att kunna hitta lösningar på egen hand.

En annan viktig sak är självklart att träna upp sin tekniska och taktiska förmåga. Utan bra bollkontroll och grundläggande teknik blir det svårt att utföra de lösningar som hjärnan eventuellt ser. Därför tänker jag att man i tidig ålder borde fokusera på att spelaren med god kontroll och bra överblick kan röra sig i alla riktningar med bollen och kan hantera bollen på alla sidor av kroppen. Då har spelaren också en bra möjlighet att kunna se och utföra kreativa lösningar. Den taktiska förmågan tänker jag att man bäst tränar genom att i efterhand utvärdera vilka lösningar som fungerat bra och samtidigt fantisera kring vilka andra lösningar som eventuellt varit möjliga. Att se sig själv på video, gärna tillsammans med någon som kan ge dig viktig input, är nog ett av de mest effektiva verktygen. På video har du ju dessutom den eminenta stop-play-funktionen, vilket innebär att du kan frysa en viss situation och därefter ge dig själv tid att utvärdera och fantisera. Jag tänker också att det är bra att utsätta sig för många olika typer av situationer, det vill säga testa olika positioner, spelsystem och se till att du hela tiden är aktiv i spelet. På så sätt tvingas du fatta många olika former av beslut på planen, vilket förmodligen hjälper dig att både förutse och fantisera inför framtiden.

Hur kreativ är jag själv då? Tja, jag är nog inte känd som en särskilt kreativ spelare, men jag upplever att jag ständigt förbättrar min kreativa förmåga genom att 1) se mig själv på video och fantisera kring vilka eventuella lösningar som hade varit möjliga och 2) försöka skita i rädslan att göra fel. Precis som min goda vän Sofie, önskar jag också att jag hade insett det lite tidigare. Innebandyn hade nog inte bara blivit roligare utan också gjort mig till en ännu mer kreativ och bättre spelare. Jag har nog ofta varit lite för inriktad på att inte göra fel istället för att våga testa, och detta har garanterat satt vissa begränsningar hos mig som idag kan vara svåra att arbeta bort. Däremot tror jag att jag hämtat en viss kreativitet av att ha hållit på med många olika boll- och lagidrotter och på så sätt fått med mig olika lösningar. Om jag hade fått ändra något ytterligare, ja, då hade jag helt klart också övat ännu mer teknik. För hur frustrerande är det inte när hjärnan ser en lösning som händerna inte kan utföra?

Så, då var det slut på detta kreativa inlägg. För att sammanfatta: ”Creativity is inventing, experimenting, growing, taking risks, breaking rules, making mistakes, and having fun.” – Mary Lou Cook.

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar (gärna även på dom) och spelade fram till förra säsongen med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Testar nu rollen som tränare, i samma liga men på herrsidan, för laget WaSa St. Gallen. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar