Linn bloggar
Schweiz

Det konstiga, svåra, intressanta och roliga med att vara tränare

Förra helgen spelade vi in mina första tränarpoäng. Ja, sex stycken faktiskt, mot två av våra direkta konkurrenter i ligan. Lika skönt som det (fortfarande) är att vinna, är det en väldigt konstig känsla det här med att vara tränare: superkonstigt, supersvårt, superintressant och superroligt.

På temat konstigt:
Hur gör man egentligen? När andra värmer upp till exempel, vad tusan gör man då? Dricker kaffe och överlägger dagens schackrunda (läs: match)? Oj, nu skulle vi visst skaka hand med domaren. Och så var det något med sekretariatet. Och nu förväntas jag nog ha en klocka på mig, och kanske en penna, och då även något att skriva på. Hm, undra om det är här jag ska stå på bänken? Ursäkta, är det någon som har en tavla? Nej just det, det borde jag ha med mig. Ja, ni hör ju. Jag har inte direkt alla tränarrutiner på plats än, och trots att jag upplevt alla dom här situationerna hundratals gånger som spelare, är en ny roll precis det – något helt nytt som uppenbarligen kräver lite inkörstid. Ytterligare en konstig grej: Innan våra matcher går min kropp in i precis samma förberedelseläge som om jag själv skulle spela. Ni vet den där magen som tenderar att krascha och dom där små adrenalinskakningarna i kroppen som bara väntar på att få transformeras till energi på planen. Problemet är bara att jag nu inte har samma fysiska möjlighet att få utlopp för detta, vilket har lett till att även jag tagit tag i klubban innan uppvärmningarna och terapibollbehandlat mig själv. Kanske har jag hittat ett nytt skott innan säsongens slut, vem vet. Trist att det skulle komma först när jag blivit tränare.

På temat svårt:
Jag har också insett hur otroligt utmanande det är att försöka översätta det som försegår i min inre innebandyvärld till någonting konkret som spelarna kan förstå och ta till sig av. Jag inser att det många gånger handlar om väldigt komplexa sammansättningar av små detaljer som alla måste samverka och stämma för att helheten ska fungera. Hur tusan ska jag göra det begripbart, på tyska dessutom? Jag tror dock att jag sakta men säkert börjar hitta mitt eget språk och pedagogik för att uttrycka mig (och tack och lov finns det video!), men det kräver verkligen både förberedelse och eftertänksamhet. Det tar mig in på nästa grej: Shit, vad det tar tid att vara tränare. Som spelare kommer du, gör din grej och sen går du. Som tränare funderar du innan du kommer på vad du ska göra när du kommer, sedan funderar du på hur det går när du gör det. Därefter funderar du på hur det gick när du gjorde det du gjorde, och slutligen funderar du på vad du ska göra fram till nästa gång och därefter vad du ska göra under nästa gång. Medan du som spelare är mer bara ”på det”, är du som tränare liksom under, över, framför, bakom, innan, under och efter det. Givetvis reflekterar du som spelare också en hel del över hur det går, vad du gör och vad du kan göra bättre – och det är ju precis det som ofta gör dig bättre – men som tränare har du inte bara ansvar för dig själv, utan även för 22 stycken andra, som helst ska tycka att sin innebandytid är stimulerande, rolig och utvecklande. Det gör mig absolut lite skakig i knäna.

På temat intressant:
Trots att det både är konstigt och svårt är det verkligen spännande och intressant. Just nu har jag liksom en utomkroppslig hökupplevelse av min tidigare spelarupplevelse. Plötsligt har jag det där ovanifrån-perspektivet som du som spelare inte har, och inte behöver ha. Jag är med i laget, men står inte mitt i laget. Nu är jag lite mer betraktare på avstånd, vilket ger utrymme för en hel del reflektion, som i sin tur gör att jag får nya perspektiv på redan bekanta situationer. Det känns lite som att läsa en välbekant bok, skriven från ett annat perspektiv. Otroligt intressant måste jag säga, och utvecklande.

Till sist, på temat roligt:
Även om tränarjobbet många gånger är hårt slit och tidskrävande, är det också så otroligt belönande. Varje gång jag känner att jag gett en spelare någonting nytt att tänka på, som kanske öppnat en ny dörr på planen, fylls jag med en sådan otrolig tillfredsställelse. Samma sak händer varje gång jag ser att spelare testar och gärna lyckas med mina idéer. Trots att det är fullkomligt skräckinjagande att sälja sina idéer med insatsen att det kanske inte lyckas, är det värt det, för känslan när det lyckas är enorm. Jag får på riktigt gåshud, varje gång.

Ja, det där var lite om hur jag nu har det, vid sidan av planen. Och om ni undrar hur det är att vara ensam tjejtränare i ett herrlag, eller rättare sagt ensam tjejtränare i hela ligan, så kan jag helhjärtat säga att det går hur fint som helst. Jag känner verkligen att jag är där jag är på grund av att jag förstår sporten och inte på grund av eller trots att jag kissar på en annan toa, vilket för övrigt är en fördel i just det här fallet – jag får alltid ha alla båstoaletter helt för mig själv. Lyx! Jag hoppas att den framtida innebandyvärlden kommer att se just det lika självklart som jag just nu känner det.

Linn Lundström

Innebandyälskare som på papperet tillhör det äldre laget, men fortfarande ser sig själv som utvecklingsbar talang. Har spenderat den största delen av sitt innebandyliv i Umeå, med skorna knutna för sin moderklubb IBK Dalen. Hann med en kort visit i Göteborg för spel med Pixbo Wallenstam innan innebandyn ledde henne till Schweiz. Huserar nu mellan vackra alptoppar (gärna även på dom) och spelade fram till förra säsongen med UHC Dietlikon i Schweiz högsta liga, NLA. Testar nu rollen som tränare, i samma liga men på herrsidan, för laget WaSa St. Gallen. Bloggar framför allt om innebandylivet i sitt nya land, men dryftar också övriga innebandytankar som vandrar omkring i hjärnkontoret.

Kommentarer

Du är personligt ansvarig för innehållet i din kommentar.

Fler artiklar